Jo, jag vet...det var ett tag sen jag skrev här nu, längre än jag hållit upp innan. Men när vi var i Mellbystrand kände jag inte att jag kunde skriva så mycket...och när vi väl var hemma har jag inte orkat skriva något igen, men det är ju bara att bita ihop tänderna och slita sig.
Känner nog ganska stor press av alla stora uppgifter som ska göras. Det känns stort och oändligt...jag blockerar mig, måste pressa ur mig varje liten droppe av motivation för att sätta mig ner vid böckerna. Det dumma är att jag vet att när jag väl kommit över detta Mount Everest kommer det gå utför, det blir bättre på andra sidan, det kommer aldrig mer något stort massiv, men nu...hur ska det gå?
Vad ska all denna historia vara bra för?! Visst, det har varit mer intressant än jag trodde. Önskar att det bara kunde ta slut.
På torsdag ska jag på "utvecklingssamtal" hos våran själavårdslärare som vi ska få när vi börjar med dom bitarna, det kommer nog bli väldigt skönt att få prata av sig lite, få lite motivation, suga åt sig lite energi. Det är nog egentligen inget fel på min energi, men så fort jag tänker på vad jag ska göra är det som att något öppnar en kran och tappar ut allting ur mig, och jag vill bara lägga mig ner för att få stopp på det.
När ska "turen" vända för oss?
När ska vi få gå vidare?
När tar allt egentligen slut?
När?
Motgång, du har varit vår ständiga efterföljare, när ska du vika från vår sida?
Varför förföljer du just oss?
När ska vi få vila?
/a broodering Mr 51
Frihet
1 month ago
5 comments:
Käre son , här måste du brotta ned dina gener (du har fått dom av mig) "ta tjuren vid hornen" så att säga. Skjut inte upp längre, kasta dig in i uppgifterna. Du fixar det.
Hur mår lilla Micran förresten?
Jodå, Micran går fint. Vi har köpt en till dunk olja, men har ännu inte öppnat den. Jag har i alla fall inte upplevt någon form av försämring.
Jodå, jag kämpar med studierna...men det är riktigt svårt att ta sig frammåt...men som tur är så är en av uppgifterna ett grupparbete...vilket betyder att man kan sätta sig ner tillsammans och plugga...och även driva på varandra att plugga...och då är det ju ett arbete som kommer igång ordentligt i alla fall. =)
Jaså kommer de generna därifrån. Lyckligtvis har jag inte fått så stor del av dem!:-)
En del andra dock! Patrik det blir inte roligare att göra tråkiga saker senare! En härligt klämkäck info från mig!
Nej, Lina och lotta struntade nog i att ta några av de där generna och slängde en hel drös på mej tror jag bestämt. Jag tror vi kan fastslå att jag fått största delen. Men så är man ett mittenbarn oxå...
Det har tagit nästan ett helt liv att inse mina svaga och starka sidor.
Bra att så tidigt som möjligt lära känna sig själv, så att man kan parera i olika lägen, så att man inte lurar sig själv.
Naturligtvis har ni alla fått mer eller mindre av mammas energi, skaparförmåga och annat
Post a Comment